Sjukhus igen

Var tillbaka till sjukhuset idag, den här gången fick jag träffa en läkare inte bara en sköterska.
Tog blodtryck, som hör och häpna var väldigt lågt.. *skaka roat på huvudet* Go figure.
Var lågt när jag låg när, blev lägre när jag satte mig upp. Fick göra lite balans test som mest påminde om nykterhets test. Klarade första bra. Andra skulle jag stå rakt samtidigt som jag skulle blunda.. Yeah right.. har alltid haft dålig balans när jag inte ser något. Inte förvånad när jag kände att jag började vingla. Men jag kände det ivarjefall.
Dom tömde ut två tuber blod ur mig. Med spruta. Som satt i en nål. Och jag började inte gråta! Jag bugar djupt för era överväldigande applåder och hejarop som ni utan tvekan ger uttryck för just nu.
You better. Dock hade sköterskona rätt roligt åt mig. Jag hade förvarnat för min fobi, och dom tyckte jag var jätte duktig som inte fick panik och började gråta (resultat av att ha blivit äldre skulle jag tro) dock så skakade jag som ett asplöv. Inte av rädsla, när nålen väl har stuckit mig så försvinner paniken så det var ingen fara. Nej det jag skakade för var adrenalin kicken jag fick :P skakade som bara den och dom tyckte lite synd om mig. Men det hindrade dom inte från att skratta. Men inte elakt dock. Dom var inte så läskiga som jag hade trott.
Sedan fick jag sitta och lugna ner mig en liten stund innan jag fick gå in i ett litet rum, strippa på överkroppen och kopplas till en massa sladdar. Nej, det är inte en gammeldags Hentai. Läkaren hade beodrat att dom körde EKG.
Det såg normalt ut. Min balans var okey. Mitt blodtryck var farligt lågt, men det är som det brukar vara.
Så nu måste jag vänta på provsvaret från blodproven.
Finnes det inget svar där, så måste jag höra av mig till grabbarna som var specialliserade på sjukgymnastik vid idrottsskador. Jag som rör mig så mycket -.-'
Det var distriktssköterskans andra teori. Mina axlar och min hals är långt tjockare än dom ska vara, och när jag lägger huvudet på sidan poppar det ut en sena som inte ska synnas. Why = Kicki är spänd som en bågsträng. Jag masserar alla, men ingen masserar mig. Orätt. Gör om gör rätt!
Hennes teori var att eftersom jag är så spänd i axlar och nacke så klämms en nerv åt, och det är den (möjligtivs dom) nerven som gör att jag är på väg att svimma lite då och då.
Låter väll trevligt?

...

Fredrik: Jag ska till Coop, så jag hämtar boken på tillbakavägen. Ska du ha något från Coop?
Kicki: Jag har inga pengar.
Fredrik: Men om jag köper en chokladbit, äter du den då?
Kicki: Kicki, om jag ger dig syre, andas du då?

.. Herregud, när ska folk lära sig?



.. Har man tråkigt på jobbet så har man:

Jag tillbringade mitt sommarlov på dårhuset, där jag lyssnade på hur de andra dårarna skrattade och skrek bara för att få tiden att gå. Normala människor verkar inte förstå hur skönt det kan vara att vara tokig ibland, och det tycker jag är sorgligt. Människor ute i den normala världen måste möta verkligheten varje dag, och verkligheten är för det mesta grå och ful, tiden rör sig bara i en riktning och dörrhandtag kan inte prata. Riktiga dårar behöver inte stå ut med sådant. Vi kan göra vår egen värld precis så vacker som vi vill att den ska vara, eftersom den måste göra det vi säger till den att göra.
Det är väl häftigt?
I dårarnas värld är ingenting verkligt, så vi kan ändra allt som vi inte tycker om. Om dagen är vacker kan vi få den att vara i tusen år, och om den är ful kan vi bara göra oss av med den. Om solen lyser för starkt kan vi skicka in den på sitt rum, och om stjärnorna är för svaga kan vi säga till dem att lysa starkare, och då gör de det, bara för att göra oss glada.
Det är det som gör dårarnas värld så mycket trevligare än de normalas värld. Våra sanningar viftar på svansen och slickar våra fingrar - deras morrar och bits.
Ibland - ibland - tänker vi som befinner oss i dårarnas värld på den normala världen, och vi tycker väl att det kunde vara kul att besöka den då och då, men vi skulle verkligen inte vilja bo där. Den är helt enkelt för desperat och ful, och normala människor verkar aldrig få de saker de vill ha, hur mycket de än försöker, och det är väldigt sorgligt.
Människor från den normala världen brukade besöka oss på dårhuset emellanåt, men de var verkligen inte särskilt roliga. De såg alltid så allvarliga och bekymrade ut, och de skrattade nästan aldrig. Normala människor verkar aldrig kunna se världen som vi dårar ser den, så de har ingen som helst aning om hur rolig den är. De verkar aldrig kunna slappna av, och de fick något vilt i blicken varje gång någon dåre längre bort i korridoren började öva på att skrika. Vet de inte om att skrikandet är en skön konst? I dårarnas olympiska spel är det alltid den som skriker högst som tar hem guldmedaljen.
Nu har jag flyttat tillbaka till de normalas värld, och jag vet att jag borde vara allvarlig och aldrig skratta, men ibland - ibland - skriker jag litet, av nostalgiska skäl. Fast jag anstränger mig för att skrika artigt. Det är inte snällt att väcka grannarna i de normala människornas grå värld. Men ett och annat litet tyst skrik är faktiskt inte så störande, och jag sover alltid bättre om jag har fått skrika av mig.
Och när jag sover drömmer jag ibland om dårarnas värld. Mitt dörrhandtag sjunger för mig, mina väggar håller hårt om mig och jag svävar ovanför himlen och tittar ned på de normala människornas desperata, sjaskiga och fula värld, där alla är allvarliga och bekymrade och aldrig någonsin skrattar.
Och då skrattar jag.

Mitt Sommarlov av Twinkie - Utdrag ur Reginas Sång av David Eddings

..

Tja.. vad ska man säga.. Bäbis-skaran växer, bäbisarna i bäbis-skaran växer så det knakar och jag står på en bokrea som är nästan tom på kunder.
Nu har Henrik en flicka (Selma) och en pojke(no-name), Anders har en flicka (Melissa) och Lotta har en flicka (Alice).
No-name är yngst, sedan är det Alice, Melissa och Selma som är äldst.
Och dom växer så det knakar. Dom blir så stora och man hinner inte med. Det är lite sorgset. Jag hade tänk att jag skulle försöka vara med men jag har nästan bara tid och ork att åka dit när jag har ledig vecka, och sådana har jag inte haft så mycket på sistone med jul-rush och bokreor. Och när jag väl är ledig så vill jag inte åka dit när jag är ostadig. Det ska barnen absolut inte behöve stå ut med. Barn och djur är känsligare än vuxna människor, så dom känner av sådant. Då är det ingen mening med att åka dit alls om dom bara ska bli oroliga.
Dessutom brukar jag bara bli upprörd om jag måste träffa människor då.
Men snart har jag ledig vecka. Hade tänkt vara hemma och bara slappa då, men det blev inte riktigt som jag tänkt. Fredagen veckan innan ska jag åka ut till mor och var och vara husvakt lördag morgon. Lördag förmiddag åker jag till Guu-chan i uppsala, kommer hem på söndag eftermiddag. Söndag kväll åker jag till Maria på filmkväll, på måndagen ska vi ner till banken och föra över resepengarna till henne så hon kan betala Los Angeles. Sedan ska jag ta mig hem och låsa in mig. Öppnar inte för någon. Förutom Angel.
Ska se till att spara lite pengar så jag kan köpa gott och kan göra daim-kladdkakan till henne. Jag struntar i om hon har tid att träffas eller inte, jag åker med den till hennes jobb och lämnar av den om jag måste. Hon är flicka, och hon förtjänar gott.

På tal om Angel så såg jag Matte i Huset förra veckan. Har upptäckt att han visst är en vän till Johan Johansson, så nu ströks planerna på att kanske träffa honom igen.
Och jag har börjat drömma om Djävulen igen. Ryser bara jag tänker på det..