Det är märkligt vad lite och vad märkliga saker som behövs som fallskärm när man faller mot botten.
Jag visste att det blev värre av att tala om saker som inte borde talas om. Om man talar om dom blir dom verkliga, så därför var jag mer instabil än vanligt efter mitt möte med Reine.
En helkväll med Elin, som tog med godis, cola och boken "världens elakaste citat" gjorde saken lite lättare att klara av.
Kommentaren "Det hörs att du gråtit. Tala inte" gjorde inte saken bättre. Hur skjutton ska jag kunna låtsas att allt är som det ska om jag inte får tala.. Hur ofta håller jag käft egentligen? *rulla med ögonen*
Tront du faen att Tobbe, Tobbe av alla på jobbet, genast påpekade att jag var tyst bara över hur jag mummlade ett hej till honom -.-
Killar förvånar mig ibland
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar