The World Through My Eyes

Man inser inte riktigt hur mycket salt det finns i tårar förens man upptäcker anledningen till att man inget ser. Glaset var kritvitt igår.

Jag fick skjuss hem igår, vilket nog var lika bra, för så fort jag blev ensam sjönk jag ihop och grät. Hysteriskt. Var längesedan jag gråtit så mycket. Brukar ofta gråta, men då är det stilla.
Trötthet. Tomhet. Ljum sorg.
Nu var det hysteriskt.
Hur kan det ens vara sant? Hur ska man kunna lita på någon?

Min älskade, underbara Angel! Min stackars Angelica. Det är inte mer än ett mirakel att jag fortfarande har henne. Det kostade henne så mycket att tala om för mig.
Att varna mig. Att rädda mig.

Var kom min intuition ifrån? Jag har aldrig haft någon. Aldrig.
Någon eller något har vakat över mig.
Mormor? Farmor? Gudinnan? Djävulen?
Jag bryr mig inte. Tack. Tack för att Ni fick mig att tveka. Att stanna hemma.
Tack för att Ni räddade mig. Och Angel. Min underbara Angel. Tack.

Fredrik.. Förlåt. Jag vet inte ens vad jag skrev igår. Jag vet att du blev upprörd. Jag såg inget. Tårarna var ivägen. Jag minns inget från när jag kom hem. Jag såg något på tv. Jag tror mamma ringde. Angel ringde. Jag minns inte.
Men jag har inte ditt nummer längre. Eller Gabbes. PO´s. Nästan alla nummer är raderade från min mobilen. Nästan bara familjen kvar.

Just nu har jag bara en tankegång: Det är skönt att man är känd som instabil.
Då finns det chans till att få straffet förkortat.
Om man skulle knäppa till.
Om Djävulen är dum nog att dyka upp på jobbet.
Där vi har brytbladsknivar i fickorna.

Min Angel..

.. .. .. Djävulen vet vart jag bor .. .. ..