Majoriteten av människor klarar jag mig utan. Dom är jobbiga, högljudda, oartiga och enormt irriterande.
Men så, efter en enormt jobbig vecka kommer det lite målsken i mörkret. En av mina människor dyker upp och som hastigast skriver:
Hej! Ser inte dig online så ofta och skulle gäran prata lite. Men jag kom preci hem från ett helglångt fördelsedags LAN och är helt död. Men kram på dig i alla fall. Hoppas allt är bra, att skuggorna faller där du går och att solen aldrig kysser ditt anlete
..AW! Aint he the sweetest? See, it aint so hard to make me happy. Why cant more people be like him and me, why cant more people see the world like we do?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar